Hur ser dygdetiken på
•
Så kallad dygdetik kan förefalla alldeles för inåtriktad för att vara till någon praktisk nytta i en komplex omvärld. Den fokuserar nämligen på goda karaktärsegenskaper hos en moraliskt högtstående person, såsom mod, uppriktighet, medkänsla, ödmjukhet och ansvarsfullhet. Den betonar hur vi bör vara, snarare än hur vi bör handla. Hur kan vi finna tydlig vägledning i en så ”hjältemodig” etik, när vi söker det moraliskt korrekta handlandet i etiskt svåra situationer, eller den korrekta regleringen av olika delar av den offentliga sektorn? Hur kan en så antik etik ge bindande skäl för det moraliskt rätta? Att ödmjukt hänvisa till sina överlägsna karaktärsegenskaper är väl knappast formen för ett bindande argument?
Det är frestande att driva med den till synes oanvändbara dygdetiken. Men den har, enligt min mening, två egenskaper av största betydelse. Den första är att den litar på människan, på att vi i situationens allvar kan se vad som måste göras, och vad som måste
•
Är det möjligt att förstå och tala om det goda på ett överindividuellt sätt i vår tid och i ett land som Sverige, som enligt bland annat World View Surveys statistik framstår som ett av de mest individualistiska i världen? Med nedanstående inledande grova penseldrag vill jag ge en relief till ett av de mest karaktäristiska dragen för dygdetisk teori, nämligen den centrala plats som det goda, inte minst i termer av den goda (dygdiga) människan och det goda livet, har i denna typ av teori. Få etiker utan dygdetisk inriktning skulle oreserverat och med samma självklarhet som Rosalind Hursthouse, moralfilosof från Nya Zeeland, säga: ”När vi talar om etik, talar vi om goda människor och goda liv.”
En väsentlig aspekt av den individualisering som har präglat västvärlden och inte minst det svenska samhället under moderniteten kan benämnas subjektiveringen av det goda. Genom denna process framstår det som alltmer självklart att det goda, och i synnerhet det goda livet, är något individu
•
Dygdetik
Att utföra dygdiga handlingar är att utföra handlingar som är i överensstämmelse med den mänskliga naturen. Därför är dygdiga handlingar njutbara för den dygdige, inte bara för att hen älskar dem, utan också därför att de till sin natur är njutbara. Det goda, det lyckliga och det dygdiga livet är i någon mening en och samma sak.
Det finns två grupper av dygder: karaktärsdygder (moraliska dygder) och intellektuella dygder. Dessa två typer av dygder svarar mot uppdelningen av själen i en irrationell del och en förnuftig del, men också mellan det praktiska och det kontemplativa (grubblande, meditativa) livet.
Till karaktärsdygderna (de moraliska dygderna) räknas: mod, besinning (måttfullhet), frikostighet, storslagenhet (högsinthet), stolthet, ambition, godlynthet, vänlighet, uppriktighet, kvickhet, och rättrådighet. Aristoteles nämner också blygsamhet (skamkänsla) och indignation, vilka inte i egentlig mening är några dygder, men som ändå kan betraktas som en form av k